Ja, vad kan finnas i ett huvud som Ronny Danielssons, vår kände malmöitiske regissör?.

Han förklarade att han tycker sig ha olika fack i huvudet, vart och ett med sitt speciella innehåll. Just nu är ett fack fyllt med tankar kring Kinky Boots, popmusikalen som inom kort har premiär på Malmö Opera. Han berättade om hur en föreställning blir till, från idén om att sätta upp den, via förankring hos chefen, kontakt med producent och det konstnärliga teamet, d.v.s scenograf, kostymansvarig, ljud- och ljusdesigner, musikalisk ledare och koreograf, vidare till val av skådespelare och dansare, kontraktskrivning m.m. Allt detta arbete tar ca 1 1/2 år.

Regissörens jobb är att leda och inspirera alla medarbetare. Han måste fundera på hur föreställningen ska spelas, var fokus ska ligga, hur historien ska gestaltas. En bra musikal ska ha en stark berättelse med invävd underhållning, menade Ronny Danielsson, och nämnde Cabaret som ett gott exempel.

I slutfasen är arbetet för alla inblandade mycket hårt med långa arbetsdagar, från kl 9 till kl 22. Det är långt ifrån glamoröst, enligt Ronny. Sist men inte minst viktigt är mötet med publiken  på provföreställningar och genrep. In i det sista kan man slipa på detaljer.

Samtidigt som allt detta händer i det ena hjärnfacket tänker han på en kommande föreställning, i det här fallet Spelman på taket, som ska sättas upp i Uppsala i november.

I ett tredje måste han återuppväcka Billy Elliot för Stockholms stadsteater med en helt ny ensemble jämfört med den i Malmö. I ett fjärde planeras för en ännu hemlig produktion med premiär 2018.

Som fritidsintresse driver han även en egen liten teatergrupp.                                       

Hur hinner och orkar han? Han har stor hjälp av de konstnärliga medarbetarna och har många bollplank. Han är ingen ensamvarg utan arbetar i lag med andra.

Flera av Ronny Danielssons uppsättningar har handlat om utsatta människor. Han poängterar att alla måste få respekteras för vad de är, en inställning som grundar sig i hans egen barndom. Han var själv lite udda jämfört med andra barn, tyckte han, men han kände sig mycket älskad, trygg och accepterad.

Text: Olle Fridberg