Tisdagen den 17 maj 2022
Hans Barenthein om sin morfar: Erik Axel Karlfeldt
Till ett proffsigt bild- och ljudspel berättade Hans Barentheim, aktiv i Karlfeldtsamfundet, engagerat och välformulerat om sin morfar Erik Axel Karlfeldt. Visserligen hade han inte träffat sin morfar, Hans föddes 1941 och Erik Axel dog 1931, och visserligen talades det inte mycket i familjen om den berömde skalden, mindes Hans. Men faktum är att hans mor Ulla föddes 1917 som yngsta dotter till Erik Axel och hans hustru Gerda.
På Karlfeldtsgården i Sjugare by utanför Leksand högtidlighölls minnet av Karlfeldt, och många jular tillbringades där, berättade Hans. Då spelades det stenkakor med Karlfeldts röst, och Hans kom ihåg att det var förbjudet att sitta i ”morfarsstolen” vid bordsändan. Hans Barenthein talade med kärlek om sin mormor, som levde ända till 1981 och som kunde berätta om sin tid med den store skalden.
1901 var Karlfeldt inneboende i en familj i Stockholm. Han förälskade sig i hembiträdet där, Gerda Holmberg. De fick en son tillsammans, men Karlfeldt ville inte gifta sig. Han tog dock det ekonomiska ansvaret för sonen. Han hade förhållanden med flera andra kvinnor men höll kontakten med Gerda och sonen.
1913 drabbades Karlfeldt av en svår lunginflammation och var nära döden. Gerda fick kännedom om hans tillstånd och sökte upp honom. Sjuksköterskorna var nära att ge upp, men Gerda övertalade dem att fortsätta med den massage som läkaren hade föreskrivit, och Karlfeldt tillfrisknade.
När Karlfeldt berättade att han tänkte gifta sig orkade Gerda inte längre och ville lämna deras tre barn till honom. Efter påtryckningar från flera av diktarkollgerna och ärkebiskopen gifte han sig till slut 1916 med Gerda och fick ännu en dotter, Ulla, som blev mor till Hans Barenthein.
Erik Axel Karlfeldt gav ut sex diktsamlingar och betraktades av bl.a. Alf Henriksson som Sveriges siste nationalskald. Han var samtida med de s.k. nittiotalisterna Heidenstam, Fröding och Selma Lagerlöf och umgicks med flera av dem, liksom med konstnären Anders Zorn och dennes hustru Emma. Karlfeldt och Albert Engström var kumpaner, berättade mormor Gerda för Hans.
Karlfeldt blev invald i 1904 Svenska Akademien på stol nr 11 och 1913 blev hans Akademiens ständige sekreterare, en post han innehade till sin död 1931. 1919 erbjöds han Nobelpriset i litteratur av sina akademikamrater, men han avböjde då. 1931 erbjöds han priset igen och tackade ja, men han hann avlida före prisutdelningen i december. 1931 tilldelades han priset postumt. Motiveringen löd kort och gott: ”Karlfeldts diktning”.
Barenthein visade en film om Karlfeldtsgården på Sångs. På Sångs blev Karlfeldt åter en bofast dalkarl. I diktarstugan satt han och arbetade. Trädgården anlades av en av landets första kvinnliga trädgårdsarkitekter, Ester Claesson, med lusthus och lustgård vid en liten sjö. Karlfeldt var själv mycket kunnig i botanik; blommor och växter förekommer ofta som motiv i hans dikter.
Vem bryr sig om Karlfeldt i dag? frågade sig Barenthein.
Utan att kanske veta om ursprunget citerar människor ord och talesätt ur hans dikter. ”I Lissabon där dansa de”, ”Se, Svarta Rudolf han dansar”, ”Han talar med bönder på böndernas sätt och med lärde män på latin”, ”Nu är den stolta vår utsprungen, den vår de svaga kalla höst”, ”Längtan heter min arvedel”, ”Jag dansade en sommar”, ”Du dansar bleka ungdom”.
Så nog lever hans diktning ännu i dag, menade Hans Barenthein.
Text: Olle Fridberg. Fotograf: Tage Zeberg
Det var fullsatt och alla låt sig väl smaka av flskestg med svær före föredraget.
Hans Barenthein avtackades med ett bok-paket och goda viner för en fin avslutningskväll på vårsäsongen.
