Under en resa i landet under några månader för drygt tio år sedan blev Tell intresserad av att ta reda på mer om några av de många svenskar som genom åren kommit att bosätta sig i Argentina. Det var folk med olika bakgrund som av skilda anledningar valt att söka sig dit. Det kunde vara militärer som efter Napoleonkrigen sökt sina utkomstmöjligheter. En av dem, Juan Arengreen, kom att göra en insats som artilleriöverste i inbördeskriget och har fått en gata uppkallad efter sig.
Svenska rallare deltog i uppbyggnaden av det argentinska järnvägsnätet. Svenska sjömän steg i land i argentinska hamnstäder och stannade kvar. Svenska ingenjörer var eftersökta. I boken ”Den falske ingenjören” berättar Tell om en ingenjör Stavelius som var nära att orsaka en politisk kris när han missbedömde orsaken till en dammläcka i Cordoba.

Under de svåra åren i Sverige från mitten av 1800-talet och framåt emigrerade hundratusentals fattiga människor. De mest omskrivna resmålen för emigranterna var ju USA, men många sökte sig till Paraguay och Argentina. Svartlistade arbetare i storstrejkens efterdyningar 1909 trodde sig ha en framtid i Sydamerika. (P O Enquist berättar om dem i romanen ”Kartritarna”.) Den brasilianska staten förde en invandrarvänlig politik och erbjöd emigranterna fri resa från Hamburg. De svenska arbetarna fann det emellertid svårt att etablera sig som jordbrukare; klimatet var ogästvänligt, feber, ormar och insekter plågade nybyggarna. En del av dem flyttade söderut över gränsen till Argentina och sökte sig till en liten finsk koloni i urskogen, Villa Svea. Där besöktes de av den svenska journalisten Ida Bäckmann, annars mest känd för sim bekantskap med Fröding och Lagerlöf. Hon berättade i tidningsartiklar om de okända svenskarna i Argentinas djungler.

En del av nybyggarna dukade under, en del återvände till Sverige, men många stannade kvar, och några av deras ättlingar lever i staden Obera’ i provinsen Misiones. På kyrkogården där finns många gravstenar med svenska namn, berättade Tell.