Det blev en högtidsstund för alla deckarintresserade när den göteborgske litteraturprofessorn Dag Hedman på söndagseftermiddagen medryckande och engagerat kåserade om detektiv- och polisromanens historia.
Hedman inledde med att konstatera att berättelser om brott finns från långt tillbaka i tiden. Man kan faktiskt hävda att detektivnovellen har sin ursprungliga upprinnelse i Bibeln. Där finns berättelser om hur Daniel och Salomo har förhörsmetoder som avslöjar brottslingar.
I 1700-talets berättelser om brottsliga mysterier kunde författarna ofta förklara upplösningen med spöken och övernaturliga händelser. Kejsar Napoleon vände sig mot att ett erkännande kunde räcka för en fällande dom. Det kunde ha frampressats genom tortyr och polisvåld. Han införde en ny strafflag som krävde bevis grundade på ett ordentligt polisarbete.
En kort roman, utgiven 1819, av den tyske författaren E T A Hoffmann räknas som en av de första detektivberättelserna. En kvinna uppdagade vad som låg bakom en serie mord i Paris, och polisen framställs som osympatisk och inkompetent. Den första ”riktiga” kriminalberättelsen, E A Poes Morden i Rue Morgue är en osannolik historia om det låsta rummets mysterium.
A Conan Doyles berättelser om yrkesdetektiven Sherlock Holmes blev stilbildande och oerhört framgångsrika. Här framställs poliserna ofta, liksom hos Hoffmann, som osympatiska och inkompetenta.
I George Simenons polisromaner om kommissarie Maigret är huvudpersonen en polis som tar hjälp av experter inom och utom poliskåren.
En populär genre bland detektivberättelserna är de s.k. pusseldeckarna. Läsaren ska lockas att själv försöka lista ut vem förövaren är och ana sig till hur brottet gick till, och för författaren går det ut på att lura läsaren och lägga ut villospår. Det ska ta tid för berättelsen att utvecklas. Vi får följa detektiver som Agatha Christies Hercule Poirot och Dorothy Sayers Lord Peter Wimsey bland andra i deras kluriga arbete. Att läsa böcker av den här typen kan vara en intellektuell utmaning i klass med korsordslösning, menade Hedman.. Författaren ska presentera en lösning som ingen listat ut, men inga konstigheter eller övernaturligheter får förekomma. Författaren måste hålla sig till vissa givna spelregler.
Hustrun Eva följde med Dag för att upptäcka vad Malmö har att erbjuda.
En annan genre från slutet av 1800-talet skildrar brottslighet som pågår. Så kallade hårdkokta deckare innehåller actionspäckade historier, ofta våldsamma. Raymond Chandler kan nämnas som representant för författare till sådana böcker.
Hedman uppehöll sig vid det stora internationella intresset för svenska och nordiska kriminalberättelser från 1990-talet och framåt. Han nämnde författare som Sjövall Wahlöö och Henning Mankell men framhöll också kvinnliga författare som Inger Frimansson och Liza Marklund.
Ett intressant inslag var redogörelsen för de billiga (10 öre) 16-sidiga häften som utkom en gång i veckan och såldes av ambulerande försäljare och på marknader. Innehållet var brott och kärlek. Ett häfte kunde sluta mitt i en mening och ”tvingade” läsaren att också köpa nästa veckas utgåva för att se hur berättelsen fortskred. Häftena kunde sedan bindas in till en bok. Storhetstiden för dessa kolportageromaner var 1880-1920, innan de ersattes av följetonger och veckotidningsberättelser.
Varför läser vi kriminalromaner? Ett svar är att vi söker spänningsmomentet. Vi vill se hur brottslingen blir avslöjad och dömd. Vi upplever ett slags ”feel-good” när brottslingen får sitt straff.
Referat: Olle Fridberg
–Den här boken, Gunnar Holms minnen, skall ni läsa! uppmanade Dag Hedman den vetgiriga publiken.
Söndagen den 2 september 2018
Dag Hedman:
Ond bråd död och förvecklingar
Deckare förr och nu.