Nisse hade mångas mörka punkter i sitt liv. Han föddes 1908. Hans fattiga och ogifta mor kunde inte ta hand om honom utan lämnade honom till en s.k. änglamakerska. Han var stark och överlevde, och vid 2 års ålder räddades han av cementarbetaren Anders Jönsson och hans hustru Amanda, som bodde vid Möllevången i Malmö. De fick betala 40 kronor för pojken. Han kom till bra människor, men han drömde om att hans riktiga föräldrar skulle komma och hämta honom i en guldvagn. Thomas sjöng till eget gitarrackompanjemang ”Se mig, far”.

Nils Jönsson fick tidigt ett intresse för teater och han gick på biografen Alhambra. 25 öre kostade biljetten. Han tog intryck av de stora komiska stumfilmsstjärnorna. Efter avslutad skolgång hade han olika arbeten och kom så småningom in på Fridhems folkhögskola i Svalöv.. Vid avslutningen där framförde eleverna teaterstycket ”Ett resande teatersällskap” med Nils i huvudrollen. Rektor föreslog att han skulle ta kontakt med teaterdirektören Oscar Winge p Hippodromteatern i Malmö.

Nils tog mod till sig, sökte upp Winge, fick läsa mot sig själv vid ett prov, sjöng ”O sole mio” och fick en roll. ”Du kan börja på måndag”.

Nils borde ha ett artistnamn, tyckte Winge. ”I skolan kallades jag Poppe”, sade Nils. Han fick bara små roller i början, men han fick träffa stora skådespelare som Adolf Jahr och Edvard Persson. Han tränade dans och akrobatik. Han fick åka med Hippodromteatern på turnéer, fick bra roller, visade att han kunde sjunga, fick roliga infall på scenen och blev publikfavorit.

Nils kom till Stockholm och fick träffa teaterdirektören Gustav Wally.

Genombrottet kom 1942 med operetten Blåjackor på Oscarsteatern. Ett mångårigt samarbete med Annalisa Ericson började. En långkörare blev ”Lorden från gränden” från 1947. Han fick skriva manus och göra egna filmroller som ”Sten Stensson Stéen från Eslöv” och militärfarserna om soldaten Bom. Sju Bomfilmer blev det. De blev också en stor framgång internationellt.

Åren 1949 – 1959 var han gift med skådespelaren Inga Landgré, och med henne fick han två barn.

En roll i Ingmar Bergmanfimen ”Det sjunde inseglet” visade Nils Poppe som en seriös skådespelare och blev en stor framgång för honom. Men under 1950-talet mötte han också flera motgångar. Den sista Bomfilmen blev en flopp och äktenskapet med Inga Landgré tog slut. Den perioden skildras i Gaby Wigardts biografi ”Poppe i ljus och mörker”. Poppe själv hade börjat skriva sina memoarer, men han hade inte orkat fullfölja arbetet.

Så träffade Nils den mycket yngre skådespelaren Gunilla Sundberg på Helsingborgs stadsteater. De gifte sig och fick två barn, Mia och Thomas, och ett långt lyckligt äktenskap följde. De fick överta Fredriksdals sommarteater, och där fick de 28 fantastiska somrar med publik från hela landet.

Thomas sjöng flera sånger, bl.a. ”När regnet faller ner”, tillägnad dottern Pernilla, och ett par Chaplinstycken. Han avslutade med Chaplins ”Smile”.

Referat Olle Fridberg. Foto Tage Zeberg